Nästan 18 månader har gått sen hon tog sitt sista andetag. 18 månader. Känns som att hennes sista fick mig att ta mitt första. Verkligheten sköljde över mig som en jävla våg och nu är det för sent. För sent för att säga att hon är den bästa i världen. För sent för att resa och ha allt det där fina med henne. För sent för att få henne att skratta igen. Jag brukade vara bra på det.
3 månader tog det. 3 månader och 4 dagar. Från att diagnosen ställdes tills att hon inte fanns mer. Kan inte fatta det. 3 månader är som en hel sommar. Det är mycket tid. Mycket tid för att tänka, och bli rädd. Men jag gav aldrig upp hoppet, för jag visste att hon var stark. Dumt nog. Vilken besvikelse. Jag var stensäker på att hon skulle vandra ut från det där sjukhuset en dag och så skulle jag bjuda henne på sushi. Det var planen. Bra va?
Sanningen är att jag aldrig kommer kunna "gå vidare" eller vad man nu förväntas ska göra. Kommer aldrig bli 100% hel igen. Men jag har slutat drömma att hon lever, och det är bra. För det kanske betyder att jag äntligen kan acceptera att hon inte kommer kliva in genom dörren igen. Hon kommer inte undra hur det är, inte heller sitta och heja på mig vid innebandymatcher.
Och jag kommer inte kunna berätta för henne att hon är det vackraste jag sett.
♥ Bara babbel | |
#1 - - Jessica:

#2 - - Bea:

Du är världens starkaste människa älskade du <3

Upp